Fotograferandet är ett sökande som alltid funnits där när ingenting annat räckt till. Ett uppriktigt
sökande efter något som finns utanför en själv. Inte för att
förändra världen,
utan för att spegla något verkligt i den. Det är att vara fotograf
med ett litet liv – och det gillar jag.
Jag fotograferar på promenad. Utan uppdrag, utan agenda. Det som lockar mig är den oarrangerade gatuscenen — ett unikt ögonblick. Människor som rör sig genom staden utan att veta att de är med i en bild. Ibland möter jag någon ansikte mot ansikte, något uppriktigt i ett flyktigt ögonblick. Gatufotografin har följt mig sedan 80-talet. Den började som ett sätt att ge livet mening och riktning — ett slags dagboksantecknande utan ord. Den praktiken har inte förändrats, men bilderna har rört sig från det konkreta mot något mer mångtydigt. Jag försöker inte styra betraktaren. Det som finns i bilden får upptäckas ur eget perspektiv. Det är inte dokumentation. Det är ett sökande efter något verkligt i det som passerar förbi.
Visa bilder